När sanningen svider lite
Jag vet att jag borde plugga, jag kan känna hur den gnutta ansvar som finns kvar inom mig sakta tar över mina kroppsdelar för att slutligen övertala min hjärna om vad som måste prioriteras.
Men min instängda hjärna fortsätter att kipa efter den frihet den kan komma åt och trotsar min lilla ansvarskänsla som rullar ihop sig för stunden i ett tilfälligt nederlag.
När verkligheten kommer i fatt mig på ett sådär jobbigt sätt att jag vet att jag har en stressande mängd ansvar på mina axlar, stänger jag ute dessa tecken på svaghet genom att skruva upp ljudet på tvn och intala mig själv att det inte existerar. Gömmer böcker och dator djupt i en damvrå någonstans, för det som inte syns det finns inte.
Sen funderar jag lite, mitt ansvar vinner. Dumt att kasta bort hela min framtid för att jag känner mig lite lat