Dressyrhästen & Jag

För ca 6 år och 2 månader sedan, köpte vi min allra första ponny Polaren. Det började med att min pappa såg en annons i tidningen om stallplats inte alls långt ifrån där vi bodde, jag red då två gånger i veckan på ridskola och min mamma växte upp på gård, så mina föräldrar tyckte att det var lägligt att skaffa egen häst. Jag var 11 då och visste kanske inte så där mega mycket om hästar, jag kunde rida(åka häst) och ta hand om dem vilket var en ganska bra grund. Vi åkte upp och tittade på stallplatsen, som låg på långeberga gård, det verkade trevligt och ett bra ställe att börja sitt liv som hästägare på med mycket kunniga människor och trevlig miljö. Pappa valde då att hyra boxen, på kallhyra tills vi hittat en passande ponny. Vi tittade på ett par som inte riktigt uppfyllde våra förväntningar, hittade till och med en i danmark som vi egentligen skulle fått hem men som sedan inte blev något ändå. Tur var det, för annars hade vi inte hittat Polaren. Det var hon som hyrde ut boxen till oss som tipsade oss om en ponny i andra stallet som var till salu, det var då polaren! Jag blev kär direkt i den ponnyn, underbara gångarter hade han och en riktig ponnyglimt i ögat.

Helt plötsigt var lilla jag ägare till världens sötaste ponny! Men dock var inte mina kunskaper så stora, Polaren var en bra läromästare trots sin ringa ålder, men allt kan man inte lära sig på egen hand. Började träna för en tjej som hade sin häst i vårt stall och som var föredetta ridlärare. Polaren och jag lärde oss med hjälp av varandra, utvecklades som individer och hade väldigt roligt, dock var jag ganska lätt och Polaren är och var väldigt stark och gjorde lite som han ville ibland utan att märka hur jag slet som ett djur för att försöka hålla honom och hindra honom från att sticka iväg med mig. Under tiden växte mina kunskaper i det praktiska runt om att ha häst, tog ofta kanske lite väl lång tid på mig i början men njöt verkligen av att ta hand om min egna lilla ponny.

Så småningom startade vi ett par pay and ride och en lokal tävling, vilket gick klockrent även om jag kanske inte var den optimala ryttaren till att ta en häst runt en bana så kämpade Polaren på och tyckte att det var super roligt!

 

Tävlandet rann så småningom ut i sanden, vi hade varken transport eller grönt kort vilket gjorde det hela så mycket mer komplicerat. Vi började satsa på träningen i stället, och att ha roligt med långa uteritter i skog och mark. Så höll det på ett par år, fokuserade på att bli en duktig ryttare i stället och att få en lydig ponny!

Tränade lite för olika personer i stallet, och fick mer och mer ut av min prins. När jag blev 14 tänkte jag att det äntligen var dags att ta ett grönt kort, och gjorde då det, kände mig redo och motiverad att börja tävla lite.

Tränade hoppning för en kompis som hade häst i stallet, och det gick bara bättre och bättre fram tills en dag när vi kysste till bommen ordentligt, trodde inte det var någon fara kylde benen och senorna efteråt. Dagen efter körde vi iväg på semester tidigt på morgonen, och kom hem en vecka senare för att upptäcka att min lille bebis hade varit halt sedan en vecka tillbaka. Visade sig vara en senskada och polaren fick vila upp sig, fick skritta honom först 10 min om dagen och sedan en på ökning på 5 min var 10:e dag. När vi var uppe i 50min skritt fick jag lov att börja trava också här med en ökning på 5 min var 10:e dag. Det tog ett tag innan Polaren var igång som vanlig igen, men efter att han blivit frisk så var det inte mer med den skadan!

 

Sommaren 2010 började jag tävla Polaren på riktigt, vår allra första tävling var en dressyrtävling faktiskt!

Red en L:2 på 65%! Startade sedan en klubbtävling där vi kom 2a i båda klasserna (LC 0,80 o LB 0,90)

Startade senare vår andra lokala tävling(LC och LB) och lykades kamma hem två felfria rundor precis utanför placering!

 

 

Sen växte mitt tävlingsintresse vesentligt, började träna för min nuvarande hopptränare och märkte hur Polaren inte riktigt hängde med i svängarna och hur vi började glida isär och växa ifrån varandra. Tog dock nästan ett år innan vi valde att sätta ut Polaren till försäljning, för att lära en ny liten ryttare som Polaren kunde lära upp. Det var då min hopptränare berättade att han hade en ponny som nog skulle passa mig och som vi kunde få åka upp och titta på, om det kändes intressant fick vi ha den på prov i en månad. Det var då jag träffade Dolly, första gången jag såg henne sa hon inte mig så mycket. Såg så spännd och uttryckslös ut, ville varken bli klappad eller rörd vid. När jag sedan satt upp på henne var jag först livrädd, hon var hisping och het, orolig i munnen och svarade dirket på skänkeln genom att kasta sig frammåt. Men det var ändå något hos henne som fick mig att fastna, och vi bestämmde oss för att ta med henne hem och så småningom till och med köpa henne. Under tre veckor hade jag två små ponnyer som skulle ridas och skötas om, på var sin sida av gården då vi inte fick plats i vårt stall. Jag kände hur Polaren föll lite i glömmska, även om det aldrig var meningen, men hann ärligt talat inte med båda och just då kändes Dolly viktigast.

 

Ändå var jag livrädd över dagen då min allra bästaste Polaren skulle åka vidare i livet, satt på helspänn varje gång telefonen ringde och önskade att det inte var en speckulant. Vem skulle någonsin vara bra nog åt MIN ponny, Min allra bästa vän?

Jo det var ju Nicole såklart, Polaren kunde inte varit gladare och jag kunde inte varit mer lättad över att ha hittat ett bra hem till min ponny. 

 

Historien om Dolly, kan ni nog redan, och därför ska jag inte gå in på den. Men jag kan ärligt säga att jag är ändå glad över att jag vågade ta steget från en ponny till en annan även om jag älskar Polaren över hela mitt hjärta fortfarande( Dolly har halva) för jag var klar med Polaren, vi hade kommit så långt vi kunde tillsammans och det var en fantastisk resa.

 

Nu undrar ni nog säker varför överskriften lyder som den gör, det var ju flera månader sedan jag sålde Polaren och fick hem Dolly.

Det ska jag berätta nu.

 

Allt detta, alla minnen, Ponnyerna och min utveckling som ryttare är tack vare en sak.

Långeberga gård! För ca 6 år sedan och två månader sedan och fram till idag har vi haft en fantastisk resa tillsammans. Jag har så många minnen och så mycket kunskap där ifrån, Tack vare det stallet fick jag häst från första början.

Alla människor, hästarna och miljön har hjälpt mig växa som individ, har hjälpt mig igenom tuffa tider och har sett till att jag trivts där. Kommer vara förevigt tacksamm till alla som under åren har blivit nästan lika stora influenser i mitt liv som mina föräldrar. För det stallet har hjälp till att skapa den människan jag är idag, och jag skulle inte byta de minnena, misstagen och glädjen jag fått därifrån mot något!

 

Då undrar ni kanske varför jag sitter här och berättar om mina minnen från långeberga gård så här, men tyvärr är det så att jag har valt att vi ska flytta Dolly till Helsingborgs ridhus. Men om jag trivs så bra, varför ska jag flytta? Jo, desvärre finns det inget ridhus på långeberga och jag känner att om jag ska kunna fortsätta utvecklas med Dolly måste det finnas bra träningsmöjligheter oavsett väder. Och det är ärligt talat ända andleningen till mitt val, hade mer än gärna stannat på långeberga! Men ibland måste göra uppofringar för att kunna fortsätta utvecklas!

 

Kommer att sakna allt och alla på långeberga gård! Känner hur tårarna trycker i ögonvrån, för det är verkligen tack vare dessa 6 åren på långeberga, jag har blivit den jag är idag. Det är nu jag verkligen inser hur viktiga människorna är på ett sådant ställe som ett stall, hur mycket det verkligen betyder att ha vänner i stallet och hur srgligt det är att behöva flytta ifrån det ställe som jag anser har betyt väldigt, väldigt, väldigt mycket i mitt liv!

 

Tack till alla, för denna fantastiskt roliga och lärorika tid. Kommer att sakna er alla! <3